Tiden kanske inte läker alla sår, men många saker som varit jättejobbiga, till och med sådant som styrt ens liv och lagt skugga över allting, kan med tiden suddas ut och bli till ingenting.
Även om man inte bearbetar och jobbar med något problem man har betyder det inte att man måste dras med det för evigt. Ibland blir det bättre av sig själv, tack vare att man utvecklas framåt i livet på andra sätt.
Som social fobi till exempel. Kanske inte riktig social fobi, men den lätta sorten, den som gör att man inte klarar att gå på marknad. Eller på fest. Det upptäckte jag idag. Senast för en månad sedan var jag på en stor fest, jag tänkte att “det får bära eller brista”. Jag överlevde, men det tog två veckor att bli normal igen. Jag sa att jag aldrig mer ska gå på något sådant. Och idag var jag på byns stora marknad. Jag har inte varit där på flera år. Men idag gick jag dit.
Innan jag gick var jag noga med att jag var trygg och säker i mig själv och jag mådde bra. Sen travade jag dit och hade riktigt roligt, även om jag gick ensam. Jag vandrade fram i lugn och ro, kollade på alla stressade och oroliga människor och tänkte att det var konstigt att jag nog mådde bättre än de flesta som var här. Och varför? Ja, med tiden har jag helt enkelt utvecklats och jobbat med mig själv på olika sätt och då har den här tryggheten kommit av sig själv. Som en bonus.
Så länge jag slipper vara flera timmar på stora, roliga, högljudda fester. Med min tinnitus!
På marknaden köpte jag en mössa, en päronkonjaksost och två paket gräddbollar. Som en vanlig människa.
Men jag är en vanlig människa.
