Innan
Länge förberedde jag mig på att bli smal. Mentalt. Liksom längtade. Många år gick jag och led i min fethet. Jag var trött och sjuk. Mitt kolesterol var skyhögt och blodtrycket var så högt så jag fick akut tre mediciner, men det var ändå högt. Hjärtat hoppade och skuttade. Allt var jobbigt, både kroppsligt och själsligt, jag kände mig ful. När jag var mitt i klimakteriet och hade gått i väggen för jag vet inte vilken gång i ordningen, upptäckte jag att jag omedvetet började förbereda mig på att dö. Jag väntade på döden.
Jag var säker på att det inte fanns någon tid kvar åt mig i detta liv, att min kropp en dag skulle ge upp.
Det var så det kändes. Och det är hur det känns som spelar roll, inte hur det egentligen ligger till. För jag var egentligen inte alls så illa däran. Jag var friskare än många kvinnor i den åldern. Runt 50 år och mitt i klimakteriet. Det är ingen bra tid för många.
Jag tänkte att det var min trötthet och lathet som förstörde mig. Så fort jag försökte gå ut och gå, blev jag sjuk. Jag orkade knappt röra mig, kroppen sa ifrån med alla möjliga konstigheter och oftast blev jag förkyld efter en veckas påtvingade promenader. Då satte jag mig i soffan med glass, kaffe och kakor. Då kändes det bättre.
Jag var så arg på mig själv! Jättearg! Jag hade gått utbildning, läst böcker, pluggat olika dieter och provat olika sätt att gå ner i vikt. Jag kunde allt om kost och hälsa. Och jag var säker på att om jag bara blev smal igen, så skulle jag bli frisk och pigg och leva minst 20 år till.
Jag hade kunnat ha en kurs för andra om hur man går ner i vikt. Jag visste hur jag skulle göra. Men jag orkade inte.
Det var så det kändes innan. I flera år.
Nu jäklar!
Jag kom till slut till den punkten då jag bara släppte ångesten och bestämde mig. Nu var det dags. Jag skulle göra på enklaste sätt, på det sättet som passade mig.
Jag skulle inte göra så som andra gjort för att lyckas. Inte heller skulle jag göra som andra sa till mig att göra.
Jag tänkte så här:
Varför blev jag tjock? Svar: Jag var för trött och åt fel mat.
Åtgärder: Äta rätt mat för att få energi så jag inte är så trött. Då orkar jag motionera.
Sådär. Hur svårt kan det vara.
Och det ska vara enkelt. Inga krångliga dieter mera.
Den 1 januari 2018 började vi vårt nyttiga liv i huset.
Motionsrunda varje dag och nyttig mat.
Vad är nyttig mat? Det är så mycket tankar om det så jag tar det närmare i ett annat inlägg. Men jag äter allt, men inte alltid. Ingen diet, utan mat som jag ska kunna äta i hela mitt liv. Vanlig, nyttig mat.
För sambon gick det undan med viktnedgången, men för mig gick det segare. Jag var dock förberedd på det, eftersom jag visste att klimakteriehormonerna gjorde det i stort sett omöjligt att gå ner i vikt. Men jag gav inte upp. Jag var så motiverad och samtidigt livrädd för att en förkylning eller något skulle hoppa på mig och förstöra mina nya motionsrutiner.
Det gjorde det inte! 🙂
Så jag kämpade på och det gick bättre och bättre. Jag orkade mer och mer. Det var plötsligt skönt att komma ut och i stället för att tvinga mig att komma framåt, kunde jag nu börja springa små snuttar.
1 kg i månaden gick jag ner, under sommaren till och med lite mer. När året var slut var jag 14 kg lättare!
Efter
Nu är det höst året efter och jag fortsätter likadant som förra året. Precis som jag tänkt. En motionsrunda om dagen och vanlig nyttig mat. Det räcker. Så ska jag fortsätta hela mitt liv, så länge hälsan tillåter.
Sommaren 2018 köpte jag medlemsskap på ViMas och började gymträna. Det var underbart att få uppleva hur snabbt musklerna anpassade sig och hur stark jag blev.
Dock tränade jag lite för hårt, så axlarna och ena armen fick ont efter ett år. Men jag jobbar på det, så snart är jag tillbaks.
Jag har gått ner 2 kg till, är normalviktig nu. Kolesterolet är bättre, men ett av värdena är fortfarande högt. Blodtrycket bättre, men fortfarande högt. Det är ärftligt, så jag får fortsätta med blodtrycksmedicinerna hela mitt liv. Statiner vägrar jag.
Jag känner mig 20 år yngre, precis som jag drömde om, och är pigg och glad. Min naturliga humor, som aldrig någonsin sviker mig, finns där hela tiden och jag får ofta skärpa mig för att inte skoja bort allvarliga saker. Eller skratta åt sånt som ingen annan förstår. Jag har oftast kul.
Det är så livet är. Upp och ner. Som en berg- och dalbana. Och jag tog tillbaks det igen.
