Meny
Livsstil

Hur jag slutade röka

Året var 1997, ett ödesår för mig. Mycket hände då som påverkade resten av mitt liv. En av grejorna var att jag slutade röka. Min son var 8 år och jag jobbade på förskola. Mycket tid och energi gick åt till att gå ut och röka. Jag stod och rökte på parkeringen där föräldrarna ställde sina bilar för att hämta och lämna barnen. Det var pinsamt och jag kände mig som en riktigt dålig dagisfröken som stod där och bolmade. Inne på jobbet sa de att de hörde när jag kom eftersom jag hostade hela tiden. Jag var hela tiden tvungen att ha koll på hur mycket cigg jag hade, så jag inte skulle bli utan. Dyrt hade det blivit också.

Röksugen

Jag minns att jag blev extremt röksugen. Jag var så beroende av mina röda Prince att jag fick kliva upp och gå ut och röka vid tre för att klara natten.
Jag minns att jag i ett tidigt stadium av rökande (när jag var typ tretton) gick runt och letade fimpar på marken som jag rökte. Och en gång när jag skulle hämta cigg hos en kompis var jag så röksugen så jag svängde bilen för tidigt och smällde in i en lyktstolpe.
Detta var vad jag hade att tas med när jag sedan verkligen slutade.

Sophie 16 år

Hur jag gjorde

Jag läste på. Jag tog reda på hur man skulle tänka och hur jag skulle må. Jag hade försökt att sluta tidigare, men inte lyckats alls. Nu var jag förberedd. Och jag följde ett program i en veckotidning. Haha, man kan skratta åt det nu, men faktum är att det var tack vare det programmet som jag lyckades.

Det viktiga var att jag hade viljan. Jag längtade efter att bli fri från cigaretterna.

Varje dag i en vecka luktade jag i mitt askfat, som bestod av vatten med mina gamla fimpar i. Samt att jag bytte cigarettmärke. Eftersom jag bara rökte tio cigg om dagen fick jag slänga massor med cigaretter, men jag gav mig inte. Jag hade samma bestämdhet som jag känner med viktnedgången. Inget kan rubba mig. Inget!
Sista dagen i veckan började jag dagen med att slänga alla cigg och askfat i soptunnan. Bort med allt. Och nu var det bara att ta itu med abstinensbesvären. Det var jag förberedd på. Jag hade läst på ordentligt, så jag hade strategier om vad jag skulle göra när det blev som värst. Och det fungerade!

Varje gång jag blev röksugen åt jag morötter. Jag var nog ganska orange under en period, kan jag tänka mig. Och när det blev som värst satte jag mig i en fåtölj i ett visst antal minuter och väntade ut attacken. Jag minns inte längre minuterna (det var ju 22 år sedan) men jag satt där och svettades, spyfärdig och bara väntade. När minuterna var över var det bättre och jag gick och tog en morot.

När jag var rökfri

Det tog två dagar att bli av med rökhostan. När doft- och smaksinnet kom tillbaka var jag glad så jag grät, även om jag inte innan hade tyckt att det var något särskilt. Den hemska extrahostan som tydligen skulle komma när flimmerhåren växte ut igen, fick jag aldrig. Tack för det!

På nätterna gick jag fortfarande ut klockan tre och promenerade runt i trädgården. Det höll jag på med i ett år ungefär. Promenaderna i trädgården tog jag i många år och fortfarande gillar jag mina trädgårdspromenader. Men utan att röka.

Jag har provat två gånger efter jag slutade röka, att ta ett bloss på en cigg, men jag storknade och provade inte igen, av rädsla att komma över storkningströskeln och kanske börja röka igen. Tack storkning!

Många år stod jag i närheten av rökande människor och hängde med ut på rökpauser om jag var på kurs eller så. Jag gillade att andas in röken. Detta har gått över nu och jag är som en ickerökare när det gäller rökluktande kläder och passiv rökning. Men det tog många år att komma dit.

Min identitet är numera icke-rökarens och inte längre rökarens. Det är 22 år sedan jag slutade. Och mer ändå. Tack livet!